Ibland vill jag bara sjunka genom jorden. Detta är min historia och det är jag som berättar den.

Ibland känns det som om hela världen rasar samman, som om jag hela tiden vill få folk att va sura på mig, som om jag får mig själv att må dåligt och sedan skyller på någon annan. Det är egentligen inte min mening att göra så, för idag är det jag som känner mig skyldig till alla problem som kan tyckas uppkomna. Det ska inte du känna att du behöver ta ansvar för. Det är mitt fel, precis som alla andra gånger. Jag klagar på mig själv flera gånger om dagen och varför jag försöker få dig att göra samma sak tyder på ett slag i huvudet från min sida. Vad kan jag göra för dig för att du ska sluta tro att jag mår som jag gör på grund av dig, för det är inte sant, allt är totalt mitt fel och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur detta längre. Förlåt känns så överskattat just nu, ibland tror jag inte det räcker och att jag älskar dig vet jag inte om det räcker det heller, så i denna stunden är det väl bara för mig att vänta och se om alla problem vi kan tänkas ha löser sig av sig själv.

I kinamockaskogen där bodde en familj där pappa laga maten o mamma rensa sill o lillan satt på pottan o gjorde marmelad då kom den lilla råttan o fråga va det va. Håll käften lilla råtta, det angår inte dig, för de jag har i pottan, de ska jag ge min tjej. Å tjejen satt på taket o tjejen ramla ner och tjejen ska begravas på söndag klockan tre. De hade ingen flagga men det gick bra ändå, de tog en gammal kärring o piska gul o blå.

Bara... Tusentals tankar flyger runt i huvudet. Det känns inte bra längre. Förlåt. Nej, ingenting känns bra. Allt har fallit samman. Vem är du idag? Känner inte igen dig. Hör inte längre vad du säger, inte längre dina ord. De tränger genom huvudet men försvinner snabbt ut igen. Att lita på dig är det jobbigaste jag har gjort. Kanske är vi fel? Kanske är vi rätt? Kanske är du borta, kanske är du kvar. Avståndet växer sig större och större och du hamnar mycket längre bort. Längre bort än du var från början. Kan jag tro på dina ord? Tro på det du säger. Även om vissa saker etsar sig fast och snurrar runt. Det vi hade var bra, det vi har är jag tveksam på, det vi kommer ha, vet jag inte ens om det kommer att existera. Nej, jag mår inte bra, men jag överlever. Ju längre ifrån dig, desto lättare. Ibland känns det lätt, ibland känns det svårt. Vet inte riktigt hur jag på förklara mig för dig. Vet inte ens om du orkar lyssna på mina ord. Du säger en sak, men menar kanske en annan. Tänk om vi försvinner bort. Du åt ett håll, jag åt ett annat. För tillfället får ja bara acceptera mina tankar, jag får ta dagen som den kommer. Överlever jag? Den som lever får se.

Testing testing :) funkar det att mobilblogga? :)